Oops!

Var i Täby C

Tycker att klänningarna från Ilse Jacobsen döljer det som måste döljas men visar det som är okej.

Så p.g.a kraftigt deprimerande nederbörd i Stockholmsområdet idag tröstade jag mig med denna.

Man har stor användning för fina klänningar i mitt jobb. Inte.

Snart semester...

M ville boka en bilsemester i Europa men då sa jag STOPP och BELÄGG! 

Jag orkar ingen mer actionsemester, liknande USA förra året.

Jag behöver lugn, ro och återhämtning.

Trots allt är jag eller har jag, lidit av någon slags utbrändhet, även om jag jobbar och dessutom för mycket, men min hjärna är inte vad den varit ännu, även om det är bättre än på flera år. 

Så jag ska göra INGENTING. 

Sola, bada äta och faktiskt träna. Thats it!

Dessutom har jag utlyst vit månad, för mig. Herregud vad jag har festat men nu är det slut på det. Både kroppen och själen ska på rehab.

Vi går på ångorna, bränslet är slut för länge sen. 

Vi ångrar denna sena semester för nu är vi FÖR trötta. 

Jag som är en orolig själ som dessutom inte är särdeles förtjust i att sola har verkligen grämt mig. Turkiet. 

Tre. Veckor. I. Turkiet.

Sol sol 40 grader och charter. Jag toppar upp det med att ta med svärmor (det låter värre än vad det är).

M tror (hmm vet), att jag kommer att sova de första dagarna, så där så att det känns som att jag inte k a n hålla mig vaken en enda sekund.

Som när jag kom ner till Thailand och sov mig igenom en massage, pedikyr och tydligen även tackade ja till en manikyr.

Jag gillar vitt nagellack mot solbränd hud.

När M betalat och jag kisat genom sömniga ögon och sagt "itsokejjj" utan att egentligen se, var resultatet detta:

Hahaha!!!

Men jag var för trött för att orka bry mig.

Därefter kommer jag hamna i en otrolig rastlöshet, tänker han sig. Och han har rätt. Det kommer ta mindre än en vecka.

Då kommer jag att vilja åka hem och röja ur garaget, eller nåt.

Men eftersom jag inte kan det då. DÅ kommer jag ge upp och hamna i ett djupare avslappnat tillstånd. 

Nea skrattade sitt allra skadegladaste skratt när jag berättade om planen.

"APATI, kallas det. Du kommer bli helt apatisk. Tänk att gå fram och tillbaka till stranden, äta samma mat och titta på samma shower på charterhotellet i tre veckor", sa hon och jag såg bilden framför mig. 

"Mamma, du kommer att självdö!"

Och jag har gått hela våren och tänkt att hon har rätt. Men efter den här mulna, blåsiga, regniga fulsommaren har jag tänkt om.

Ge mig 40 grader i skuggan, jag vill bara BORT nu!!!!!

Dessutom kommer 18 pall sten stå på uppfarten, för här ska stenläggas när vi kommit hem, och ytterdörrarna ska bytas färdigt...å låcke sa på brunn.

Samt allt som ska fixas klart i, och runt öppna spisen. Som i skrivande stund går under benämningen "världens dyraste ljusstake".

Men jag har äntligen betsat och fixat klart gardinerna i vardagsrummet. 

Det är faktiskt otroligt att man går och grämer sig för något så länge, och sen.. Så gör man det bara.

Plättlätt.

Om en vecka har jag sovit klart och apatin kan komma och ta mig.

Jag är helt redo för det.

Altanen också...

Vi har ju inte bara hållit på inomhus. Vi har även byggt altan på framsidan och på gaveln på huset.

Vad bra det blev! 

M ville ju stenlägga hela framsidan och stödmura och kostnad för det skulle bli... Väldigt mycket pengar.

Dessutom är sten för hårt mot huset tycker jag.

Den här gången fick jag bestämma och eftersom det jämt är jag som hittar hantverkare (i bekantskapskretsen) och håller i det så bestämde jag att vi skulle ha altan.

Med kryss-staket för den rätta känslan. 

Och sophus så att vi kan sopsortera och slippa se kärlen.

Vi tänkte nog att det skulle bli som en lång smal spång eftersom huset står i framkant på tomten. (Hade vi vetat att det inte var en massa sprängning hade vi inte placerat huset så, för solen är på framsidan mestadels, men nu får vi göra det bästa av situationen).

Men när vi inte hade en mindre rullstensås mot grannen så blev det helt annorlunda.

Och enormt!

Det doftar helt underbart.

Sophus. Det är nu vitmålat inuti. Av mig.

Ny trappa blev det också. 

Sen byter vi ytterdörrar. M tycker att jag är helt störd som byter ett och ett halvt år gamla dörrar. 

Men det blir snyggare med kontrasten mot det vita. De gamla såg gulbeiga ut.

Och i ärlighetens namn är orginaldörrarna inte snygga och inte särskilt moderna, tycker jag. 

Dessutom ser man båda vår entrédörr samt dörren till groventren när man går förbi och då vill jag ha enhetliga dörrar.

Köpte våra på kampanj på skånska byggvaror.

Jobbar idag i sommarvärmen, 12 grader noll sol. Och jag har namnsdag.

Öppen spis

M har tjatat, men jag har hävdat å det bestämdaste att huset är tillräckligt varmt och har kostat tillräckligt för att dessutom köpa en murspis.

Vi var ju på Mariebergs kakelugnsmakeri men där blev vi bara osams eftersom min man är en jäkla lyxnisse. Han vill ha sparthermspis och tunnel och några typ gråa stekiga stenar på osv. 182000 kr "down the drain" om jag får tycka.

Det blev då blankt NEJ från snåla frun.

Däremot hittade jag Karles på nätet. Ett annat företag som hade tunnelspisar och som våra kompisar byggt. För typ halva priset.

Eftersom vi höjt lånet (och mina öron är såriga av tjat) så bestämde vi om. 

DOCK hade de en sån där lyxig spartherm-spis för 103.000 kr på kampanj.

(Och så lite till naturligtvis...)

Först var vi tvugna att växla av så att inte hela huset rasar ihop...

Man känner sig liiiiite trött när man börjar om med att bygga. 

När man helst bara vill ha ny soffa men den drömmen gick ju upp i rök nu. Bokstavligt talat.

Mmmmmmmmasonit...

Dessutom var det skitsvårt att få till skorstenen. 

Men slutligen placerade vi spisen här. 

Det ska vara mysigt att se den när man kommer in i hallen.

Svårt också att kommunicera med "gubbarna" som varken talade svenska eller engelska. Men med nån slags teckenspråk och stegande och ordet mjaksjimjal så bestämdes läget.

Plast och skit och damm. Och mer damm och damm och damm. 

Och en stressad make och en grinig fru...

Jag tycker det ser ut som ett litet, litet akvarium inbyggt med en soffa och en säng bredvid. Om du frågar mig.

Men jag gillar soffornas placering för TV tittar vi sällan på nere.

(Har fortfarande bara trådlös wi-fi, vi struntar i att slözappa på kanalerna och kollar SVT play, Netflix untsåvajter)

Vi har bestämt oss för att bygga igen, och göra mer kök. 

Det är ändå tillräckligt ljust och luftigt.

Från vardagsrummet.

Jaja. Han får som han vill. Är det något som folk oh:ar och ahhh:ar över så är det vår övervåning och det där badrummet som prompt skulle vara. 

Och jag kanske gnäller och bråkar... Men ohhhh skrik och tjejhopp över mitt hem...

Det går jag verkligen igång på!

Sovrum. (Ej bäddat)

Tapeeeeeeten är från Ralph Lauren och vi är så eniga om dess förträfflighet. Och att vi inte smackade upp första bästa, utan väntade ett år.

Myshörna.

Nästan så att man längtar lite till hösten nu. 

Fast jag retar mig på att M jämt får rätt, trots att jag får all cred på inredningen.

För det är inte rättvist. Tyvärr.

Att hälsa eller inte

Jag tycker det är svårt med det där när man ska hälsa och på vilka. Jag gillar tex inte att komma in till en grupp människor och fem är okända. Man tar i hand och säger "hej, Sara" och så rabblar man sitt eget namn för varje "hej Alexandra eller Ivar eller whatever. Jag känner mig superlöjlig då. 

Och inte är jag blyg heller så jag kan lätt säga "hej alla, Sara heter jag!" Och så kan man presentera sig.

Med att ta i hand.

När man sen går hem från en typ middag tar jag i hand igen med de lite okända, men NÄ då är man ju du och tjenis så då ska man KRAMAS.

Och problemet är att jag gillar INTE att kramas. 

Inte som nån hälsning i varje fall. 

Inte med vemsomhelst.

Jag och M kramas ofta. 

Mina barn är de mest kramade på jorden (tills de blev stora), och när någon är skruttig, då vill jag ge eller få en varm kram. Jag kramar inte ens Lilleman, min bonus om det inte är nåt särskilt. 

Avsolut inte som hälsningsgrej. 

Det är skitobekvämt.

Och sträcker man fram handen som tack så ser folk ofta på en som att man är ett miffo, och drar in en i en påtvingad hejdåkram.

Jag kanske inte vill ha dig klämmandes runt mina fettvalkar, dig upptryckt mot mina bröst, din andedräkt mot mig eller min mot dig för den delen. 

Allt detta fast jag som är rund och rolig och snäll och bjuder på mig själv och kan säga fula ord närsomhelst och verkar allmänt tramsig osv verkar så kramgo.

Men det är jag inte.

Däremot har jag inga hämningar när det gäller att tafsa på Mickis. Mohahaha och DET är en bedrift, och bara jag som får, (pga bästakompisstatus)för hon är en sån med sydländskt temperament som ger den som kommer för nära en snyting.

Annars då? Det var ju ett tag sen...

Har byggt lite på huset (inte själva), sen är det fester och middagar och social samvaro varenda vecka. 

Det är synd å inte klaga.

Det kommer nog mer. 

Krrrrrrram!